På gång ...

Inga händelser
Hem arrow Sport arrow Brighton & Hove Albion FC arrow Måsarna lämnar Goldstone och hela England tittar på
Måsarna lämnar Goldstone och hela England tittar på PDF Skriv ut E-post
2011-08-06

Den här artikeln sammanfattar de omtumlande åren från 1991 fram till maj 1997 i Brightons historia, och är den första i en svit på tre artiklar som jag började planera redan 2005, men som av olika skäl, framför allt lättja, blivit liggande tills nu. Jag räknar med att publicera de andra två under de närmaste veckorna, och sedan förbättra/underhålla dem allteftersom jag upptäcker saker jag glömt, material på nätet tillkommer eller försvinner, eller jag bara vill fila bort kanterna på en klantig formulering.

Jag ber redan i förväg om ursäkt för att jag skriver långt, omständligt och torrt; det tycks vara en åkomma som läkarvetenskapen saknar möjlighet att kurera.

  • Del 1: Måsarna lämnar Goldstone, och hela England tittar på
  • Del 2: Halvtid i Hereford
  • Del 3: Falmer, John! (under utarbetande)

Bakgrund

Brighton and Hove Albion FC, sedan mitten på 70-talet kända som »The seagulls», måsarna, är en klubb som ganska få svenskar har några känslor för. De minnesgoda kanske minns en tipsextramatch mot Nottingham Forest, då ett av Englands och Europas bästa lag, där Brighton överraskande vann med 1-0, och därmed avslutade en av de längsta serierna av »obesegrad på hemmaplan» i Englands fotbollshistoria. Eller kanske FA-cupens final 1983, där Brighton spelade oavgjort, 2-2, mot självaste Manchester United, och i förlängningens sista självande minuter var ett fint ingripande av United-målvakten Gary Bailey ifrån att fullborda sensationen. Själv tillbringade jag våren 1982 i Brighton, och såg laget slå bland andra Arsenal och Ipswich, och nå sin högsta position någonsin i seriesystemet, 13:e i division 1.

Men den här artikeln handlar inte om den perioden. Den handlar i stället om några år på 90-talet då katastrofen var så nära att den nästan gick att ta på, några år då klubbens själva existens var hotad. Idag, när Brighton spelar sin första seriematch på sin nya arena, kan det vara på sin plats att blicka tillbaka på denna mörka tid, påminna oss om att vår historia inte är unik, och att liknande saker händer runt om England (och inte bara där) hela tiden. Minns Portsmouth, Wimbledon eller Leeds, för att ta några exempel från de högsta regionerna, eller Wrexham, Exeter och Chester för att ta några exempel längre ner. Det finns all anledning att fortsätta blanda bark i räkmackorna...

Nära, men ändå så långt bort

Den här historien tar sin början på Wembley, närmare bestämt den 2 juni 1991. Brighton mötte där det klassiska storlaget Notts County i en match som gällde uppflyttning till Division 1, den sista säsongen innan Premier League och den nya tiden bröt in i England. Av de 60 000 som befann sig i publiken var uppskattningsvis 35 000 brightonsupporters som vädrade början på något nytt. Laget hade klämt sig in i playoffspelet i bokstavligen sista minuten, efter en frispark av Dean Wilkins; lätt spelat bort Millwall i semifinal (sammanlagt 6-2); och skulle nu ta det sista steget tillbaka till högsta divisionen.

Matchen började också bra för Brightons del; man hade visserligen inte så många målchanser men ett klart spelövertag. Efter en halvtimme fick Notts C en hörna som togs kort, och på det följande inlägget fick deras specielle målgörare Tommy Johnson helt omarkerad nicka in 1-0. Brighton fortsatte att pressa, träffade målställningen två gånger, men när Johnson frispelades efter en kvart i andra halvlek och enkelt rullade in 2-0 gick luften ur brightonanstormningen. Slutsiffrorna blev till slut 3-1 till Notts C, sedan Wilkins reducerat på övertid.

De ekonomiska problemen eskalerar

Säsongen därefter, 1991-92, gick det som så ofta när ett lag varit nära uppflyttning – några tongivande spelare försvann, och när ekonomiska problem gjorde att de inte ersattes dalade laget långsamt genom serien; runt nyåret var man nere på en nedflyttningsplats, och där förblev man säsongen ut.

I november 1992 ledde de ekonomiska problemen till att klubben fick en »wind-up petition» från det engelska skatteverket; mina kunskaper om ekonomiska termer är inte de allra bästa, men såvitt jag förstår är det en lite allvarligare variant av att sättas i konkurs. Den här gången avvärjdes faran genom att målvakten Mark Beeney såldes, men på längre sikt såg styrelsen bara en lösning – att bygga en ny arena, och sälja Goldstone Ground, som genom sitt någorlunda centrala läge i Hove var attraktivt för byggfirmor. För att öka värdet på marken sökte man tillstånd för kommersiell nybyggnad, och fick det, men med en viktig restriktion – marken fick inte användas för matförsäljning eller supermarkets.

Hösten 1993 var läget än mer desperat, och man kallade till ett extra aktieägarmöte den 28 oktober 1993, ett möte som skulle leda till en omorganisation där aktiemajoriteten och ansvaret för verksamheten fördes över på de två av styrelsemedlemmarna med störst finansiella resurser, Greg Stanley och Bill Archer. En av deras första åtgärder var att kicka Barry Lloyd, som mer eller mindre ensam styrt den fotbollsmässiga delen av verksamheten sedan 1986. Han ersattes av David Belotti som »managing director», medan arsenallegenden Liam Brady blev ny manager. Man förde också in pengar till kassan, räkningar betalades och i december 1993 var de överhängande hoten undanröjda. Det fanns till och med fans som såg framtiden an med tillförsikt...

Archer, Belotti och Stanley

Några ord om tre av dramats huvudpersoner: Greg Stanley hade tagits upp i styrelsen 1985, förmodligen därför att han bodde i närheten (i Arundel i de västra delarna av Sussex) och hade gott om pengar; en artikel som jag hittat på nätet ger bilden av en ansvarslös playboy med mer pengar, gott hjärta och impulsivt temperament än sunt förnuft. Han är den som slipper undan lindrigast i supportrarnas ögon; som en av dem uttrycker det – »jag skulle aldrig underskatta Gregs förmåga att inte veta saker...».

Ett av Stanleys affärsprojekt var Focus DIY (Do-It-Yourself; jag skulle tippa på att de kan betraktas som ett slags korsning mellan Bauhaus och Clas Ohlson), ett litet imperium som han och en viss Bill Archer byggde upp i slutet av 70-talet genom att köpa upp och slå samman ett antal mindre affärskedjor.

Archer blev övertalad av sin kompanjon att gå in i Brightons styrelse 1990, trots att han bodde i andra ändan av England, och egentligen inte var intresserad av fotboll; det finns väldigt få rapporter om att han synts på Goldstone Ground, eller ens i närheten av en fotbollsplan, och ingen känner till vilket lag han höll på innan han klev in i Brightons styrelserum.

David Bellotti, slutligen, var en liberaldemokratisk politiker från Eastbourne som valdes in i parlamentet i tumultet efter Thatcher-eran, men som i nästa val fick se sig besegrad av den konservativa kandidaten. Exakt hur hans koppling till Archer/Stanley såg ut, och vilka kvalifikationer han hade för att leda en fotbollsklubb, vet jag inte. Förhållandet mellan Archer och Bellotti har sammanfattats ungefär så här av en supporter: alla inser att Bellotti är en apa, men inte alla har förstått att det är Archer som vevar på positivet...

Goldstone Ground såld!

Goldstone Ground var inte särskilt välkomnande under de sista åren (www.wearebrighton.com)

Den 7 juli 1995 slog bomben ned – lokaltidningen i Brighton, Evening Argus, kunde meddela att styrelsen för fotbollsklubben hade sålt Goldstone Ground, och att man från nästa säsong (1996-97) skulle dela arena med Portsmouth medan man byggde en ny arena för 30 000 åskådare i Waterhall, ett friluftsområde norr om Brighton. Och när klubben brådstörtat släppte en pressrelease om sina planer kunde Argus redan nästan dag avslöja att klubben fått avslag på en av de bärande delarna i planen. Finansieringen skulle nämligen komma från en samtidig kommersiell exploatering av det närbelägna Patcham Court Farm, och den delen hade Brightons fullmäktige redan sagt ett kategoriskt nej till – fjorton dagar innan klubben släppte sin »information» om projektet!

Det är knappast underligt att brightonsupportrar lite till mans började undra vad som pågick, och en av dem, en revisor vid namn Paul Samrah, gick så långt att han gick genom klubbens offentliga ekonomiska redovisning för de sista åren; och han upptäckte en del saker som gjorde honom förskräckt. För det första hade Archer inte satsat mer än 56 pund och 25 pence i klubben, utan den finansiella uppryckningen i slutet av 1993 hade gjorts helt med hjälp av lån. Vidare hade klubben enligt hans undersökning skulder på omkring 4.7 miljoner pund av vilka en knapp miljon måste betalas i juni 1996, vilket rimmade illa med styrelsens påstående att klubben för tillfället »gick runt» och att en skuld på 6 miljoner skulle förfalla till betalning i juni 1996.

Men det som verkligen fick honom att känna sig illa till mods var att klubben den 23 november 1993, dvs strax efter »rekonstruktionen», hade antagit nya stadgar. Den enda skillnad mot de gamla han kunde hitta var att en klausul försvunnit, nämligen den som stadgade att eventuellt kvarvarande tillgångar vid en upplösning av klubben skulle fördelas mellan likartade föreningar i regionen. Med andra ord, om klubben skulle likvideras skulle det nu vara fritt fram för ägarna att stoppa överblivna medel i egna fickor...

Samrah lyckades få audiens hos fotbollsförbundet (FA, »Football Association»), la fram sina fynd och berättade historien om klubbens lättvindiga sätt att planera; men han fick inte den reaktion han hade hoppats på. Visserligen orsakade den försvunna klausulen ett visst rabalder (det visade sig dels att klubbar måste underrätta FA när de ändrar stadgar, vilket inte hade hänt här, och dels att den klausulen var obligatorisk för klubbar som inte var börsnoterade), men sedan Archer förklarat att allt berodde på ett misstag lät man saken bero.

Missnöjet pyr...

Fansen lät dock inte saken bero, och många beslöt sig för att agera. Den 2 september tog sig några fans in på planen i halvtid, ställde sig i mittcirkeln, och gick inte därifrån förrän de övertalades av Liam Brady att lämna planen. Senare samma månad, den 25:e, utnyttjade man den TV-sända bortamatchen mot Bournemouth för att göra sitt missnöje bekant för en större publik.

Gerry Ryan och Liam Brady
Liam Brady; i förgrunden Gerry Ryan (Foto: Stewart Weir)

Resultaten på plan var inte särskilt övertygande, för att uttrycka det milt. Efter ett par usla resultat (2-2 mot Canvey Island i FA-cupens första rond; 0-3 hemma mot Walsall) hamnade Archer och Brady på kollisionskurs, och den senare meddelade att han avgick; Jimmy Case, en gammal brightonlegend, och en av Bradys hjälptränare, fick det otacksamma uppdraget att försöka vända den nedåtgående trenden.

Allteftersom säsongen led isolerades Archer och Belotti i allt högre utsträckning. Stanley hade lämnat från sig ordförandeklubban redan i juli 1995, och i september lämnade han styrelsen, även om han inte återkrävde de pengar han lånat ut till föreningen. Fansen fortsatte att protestera på alla tillgängliga sätt; spelare, manager och de flesta av de anställda var på fansens sida, även om de inte alltid kunde visa det öppet; fotbollsförbundet och berörda klubbar började tröttna på alla märkliga turer; och inte minst lyckades man stöta sig med de ledande politikerna i Brighton respektive Hove, utan vars stöd de knappast skulle få tillstånd för ett arenabygge.

Den viktigaste frågan när slutet av säsongen närmade sig var för ovanlighetens skull inte i vilken division laget skulle spela nästa säsong, utan var man skulle spela. Styrelsen menade att man skulle dela arena med Portsmouth, sedan man undersökt möjligheterna att dela arena med Crawley eller hyra den hundkapplöpningsarena som låg ett rickybruchstenkast från Goldstone Ground. FA vaknade till liv, och påpekade att de endast kunde tillåta ett sådant arrangemang om det fanns en godkänd plan för hur och när klubben skulle återvända till Brighton-området; om klubben inte kunde visa upp en sådan skulle man kasta ut laget ur ligasystemet. Förhandlingar fördes med Chartwell Ltd, den firma som köpt Goldstone Ground (för 7,4 miljoner pund) om att klubben skulle få hyra tillbaka arenan för säsongen 1996-97, vilket de så småningom gick med på, mot en ersättning på 480 000 pund; om mat-klausulen togs bort från byggtillståndet behövde klubben inte betala någon hyra alls. Det bisarra med den uppgörelsen är att motparten i förhandlingarna inte var klubben, utan städerna Brighton och Hove; klubbens styrelse menade att det var för mycket och erbjöd 200 000 pund, vilket Chartwell omedelbart förkastade.

Den ödesmättade matchen mot York

Så var läget inför säsongens sista hemmamatch, mot York den 27 april 1996. På planen var säsongen över – laget var i praktiken redan nedflyttade, 6 poäng och 11 mål är svårt att ta igen på två matcher – men utanför planen pågick fortfarande matchen, med oförminskad intensitet. Chartwell hade satt en deadline klockan 12:00, tisdagen den 30 april; om kontraktet inte undertecknats innan dess skulle »tämligen irreversibla processer» sättas igång. Polisen var förvarnade om att något kunde hända, om inte annat visste man vad som hänt under den senaste hemmamatchen, mot Carlisle. Men det hjälpte inte.

Sexton minuter in i matchen invaderade brightonfans planen, och efter att målställningen knäckts hade domaren inget annat val än att stoppa matchen. Enligt uppgift lär mannen som skötte högtalarna utnyttjat tillfället till att säga: »Medan vi har detta avbrott i spelet, låt mig påminna er om att det på tisdag är Steve Fosters 'testimonial' då Albion tar emot Sheffield Wednesday, avspark 19:45; vi hälsar alla välkomna tillbaka då»...

Dagen därpå, söndagen den 28:e, hoppade plötsligt ett nygammalt namn in i debatten – Liam Brady. Vid en presskonferens utanför Goldstone Ground meddelade han att han stod i spetsen för ett konsortium som ville köpa klubben, och han var beredd att ur egen ficka ta de 40 000 pund som Chartwell ville ha som handpenning för ett års hyra. Klubbens svar var kort och koncist: »Erbjudandet är helt irrelevant och kommer inte att accepteras.»

Klockan 11:03 tisdagen den 30 april, 57 minuter innan Chartwells tidsfrist löpte ut, meddelade styrelsen att man accepterade Chartwells villkor, och 11:55 undertecknades kontraktet. Klubben hade köpt sig ytterligare ett år på Goldstone Ground.

Men »matchens» betydelse kan inte överskattas. Medan styrelsen och de oreflekterande delarna av media klassificerade händelserna som ett upplopp, så är det ganska lätt att se på bilderna att det mer liknar en picknick i parken än ett gatuslagsmål. Visst förstördes målställningarna; visst grävdes delar av gräsmattan upp och kastades upp på läktarna; visst förekom det hårda meningsutbyten här och var på planen; men det våld som eventuellt förekom var långt ifrån det som i vanliga fall brukar klassas som »upplopp». Det man verkligen åstadkom var att rikta Fotbollsenglands ögon mot Brighton, och mot de märkliga krumbukterna som klubbens ledning utförde, samtidigt som det förde de olika supporterföreningarna närmare varann – klubben hade vid den tidpunkten sju »större» supporterföreningar, som hade olika bakgrund och olika sammansättning; så olika att det krävdes något alldeles extra för att förena dem. Efter York-matchen var det inte längre någon som tvekade om att man hade ett gemensamt mål att kämpa för.

Vidare förmedlade Liam Bradys utspel en gnutta hopp om en lösning av dödläget. Visserligen visste man inte mycket om konsortiet, men Brady hade fortfarande supportrarnas förtroende, och många resonerade nog som så att allt var bättre än Archer och Belotti.

Matchen spelades så småningom, York vann med 3-1. Förbundets dom blev mild, med nutida mått mätt: Tre poängs avdrag och en match utan publik – men villkorligt, dvs om det inträffade igen skulle domen träda i kraft.

Lugnet före stormen

De närmaste månaderna härskade ett relativt lugn, vilket inte bara berodde på att den perioden sammanföll med sommarmånaderna. Archer och Belotti försökte mäkla fred med de olika supporterföreningarna, och lovade att överlämna ansvaret för klubben till konsortiet om det kunde visa att hade de ekonomiska resurserna och den byggtekniska kompetensen att bygga ett stadium. Konsortiet visade sig så småningom bestå av Brady (som dock snart försvann ut genom en sidoport då han erbjöds en lockande post i Arsenal), den lokale »mediemogulen» Dick Knight och byggföretaget McAlpine; just precis samma McAlpine som byggt Huddersfields nya arena, och som på 30-talet varit med om att bygga det »gamla» Wembley.

I början av september började man kunna se tecken på att relationerna mellan konsortiet och styrelsen blev alltmer ansträngd, och den 30:e september bröt de ihop totalt. Dagen efter släppte styrelsen ett pressmeddelande där man sa att förhandlingarna brutit ihop, att man avbrutit dem, och att man nu öppnade för förhandlingar med Brightons och Hoves respektive fullmäktige. Redan den 15:e hade de sju största supporterföreningarna gjort klart för Archer att man ansåg att han brutit sina löften till dem angående öppenhet och tillmötesgående mot konsortiet. Från och med nu var det öppet krig.

En studie i grönt

Archers utspel om förhandlingarnas sammanbrott kom timmarna innan matchen mot Lincoln skulle börja, och att det skulle leda till ännu en planinvasion var knappast en överraskning; en supporter ringde till och med polisen för att anmäla Archer för »anstiftan till upplopp»... De närmaste månadernas protester och demonstrationer är förmodligen fortfarande unika i Englands fotbollshistoria. Som tur var lyckades man förändra utformningen av dem så att de militanta fraktionerna hölls i schack; Archer och Bellotti fick allt svårare att hänvisa till »huliganer» och »faschistdåd».

Det började redan innan lincolnmatchen; liberaldemokraterna höll sitt årliga konvent i Brighton och en av supportergrupperna, med Liz Costa och Sarah Watts i spetsen, beslöt sig för att demonstrera mot Bellottis sätt att leda klubben; ett trettiotal supportrar, de flesta kvinnor, ställde sig utanför konventlokalen med en banderoll och plakat som sa »Om en liberaldemokrat kan förstöra en fotbollsklubb, vad kan då en liberaldemokratisk regering göra med ditt land?». Protesten hamnade på förstasidan av Argus, medan Paddy Ashdown, liberaldemokraternas ledare, fick hålla tillgodo med sidan fem; enligt uppgift var han inte helt nöjd med det.

Den andra större protesten gjordes utanför Archers hem i den lilla byn Mellor, Lancashire. Något eller några hundratal brightonsupportrar stannade till i Mellor efter bortamatchen mot Wigan den 5 oktober, tog en pint på den lokala puben, och strömmade genom de normalt så tysta bygatorna sjungande »Good old Sussex by the Sea», samtidigt som man gav uppdykande bybor ett flygblad där man förklarade bakgrunden till aktionen. Press och polis hade på något sätt fått nys om att en demonstration var på gång, och var beredda på det mesta när en viss John Baine ställde sig upp på en låg mur, tystade den samlade hopen – och deklamerade en nyskriven dikt:

We're here in your village, angry as hell
(If it happened to you, you'd be angry as well)
To call for the Prompt and Immediate Departure
From all our lives of a certain Bill Archer
...
So we've come here, in peace, to your Village and Pub
To tell you what Archer has done to our Club
And now that you know what this Visit's about
Come, Mellor, and join us: WE WANT ARCHER OUT!

Hopen sjöng några »sånger» till Baines fiol, bland annat »Build a bonfire» (på melodin till »My darling Clementine»):

Build a bonfire
Build a bonfire
Put Bellotti on the top!
Put Bill Archer in the middle
And then burn the fucking lot!

Och det var allt; kravallpoliserna fick återvända tomhänta till sitt högkvarter och berätta att de lyssnat på en diktuppläsning...

Det genomslag i media de här två aktionerna fick övertygade även de mest militanta att protesterna var på rätt väg. Framför allt lyckades man på ett effektivt sätt punktera den myt som Archer och Belotti försökte torgföra – att protesterna var organiserade av huliganer och faschistorganistioner; om man ser i tidningen att protesterna genomförs av en stillsam grupp kvinnor ur fyra generationer, eller en poesideklamerande fiolspelare så är det svårt att göra sådana associationer.

John Baine är för övrigt mer känd under sitt artistnamn »Attila the Stockbroker», en punkpoet med väl dokumenterade vänstersympatier; kontrasten med den tidigare omnämnde Paul Samrah kunde knappast vara större. Att de över huvud taget kunde mötas och samarbeta är en utmärkt illustration på hur situationen tvingade fram allianser och möten av slag som annars skulle vara otänkbara i ett England som fortfarande har en bra bit kvar till det klasslösa samhället.

Fortsatta protester

Hela hösten fortsatte demonstrationerna: Den 9:e oktober organiserade man en bojkott av matchen mot Mansfield (den officiella publiksiffran var 1933); den 15:e organiserade man en »walkout» mot Hereford (de flesta i publiken lämnade arenan femton minuter före slutsignalen); den 26:e organinserade man en marsch genom Brighton inför matchen mot Fulham, där även fulhamsupportrar deltog. Den 30:e november marscherade man igen, även denna gång tillsammans med fulhamsupportrar inför en match mot Fulham, men denna gång i London – från Victoria Station till Hyde Park och Lancaster Gate, där FAs huvudkontor var beläget, för att överlämna ett upprop undertecknat av omkring 6000 supportrar för att försöka övertyga fotbollsförbundet att de måste agera. Och förbundet agerade! Mer om det i nästa avdelning.

Ovan har jag bara nämnt de aktioner som blivit bäst dokumenterade; men det fanns åtskilliga andra, en del på gränsen till det anständiga. Man delade till exempel ut flygblad utanför Focus DIY där man listade likartade butiker i närheten och bad presumtiva kunder handla där i stället; man drev politiska kampanjer mot Bellotti. Åtminstone en gång gick man över gränsen, när man publicerade Bellottis telefonnummer i en av supportertidningarna, vilket ledde »samtal» från många frustrerade fans. Till slut tröttnade Bellotti, eller hans fru; de skaffade inspelningsutrustning och spårningsmöjligheter, vilket ledde till åtminstone en fällande dom.

Förbundet agerar

I bakgrunden fortsatte Paul Samrah, och andra, att försöka få fotbollsförbundet att reagera. Han lyckades få till ett inofficiellt möte med en FA-representant innan Brightons match mot Sudbury Town i FA-cupen den 16 november, och denne följde dessutom med på matchen och kunde själv höra ramsorna och känna av stämningen. Detta möte ledde i sin tur fram till ett mer officiellt besök på Lancaster Gate, där Samrah och Paul Whelch, ytterligare en revisor bland brightonsupportrarna, överlämnade en mapp med en genomgång av hela affären. Egentligen hade informationen samlats in för att kunna användas som bevis i ett rättsmål; en advokat med sportfrågor som sitt område skrev nämligen till The Telegraph och påpekade att det fanns exempel på liknande rättsfall där styrelsen fällts för att »ge sporten ett dåligt rykte» och avsatts. Som en sista utväg ämnade man pröva även den vägen.

Det är naturligtvis svårt att sätta fingret exakt på vad som fick FA-bossarna agera – de omskakande TV-bilderna från Brighton; berättelsen från ett ögonvittne inom organisationen; mappen med information; den kommande marschen genom centrala London; eller något annat – men den 28:e november skickade FA ett öppet brev till Bill Archer där man bad honom komma tillbaka till förhandlingsbordet, och meddelade att man var villig att betala kostnaderna för att en extern medlare (CEDR, Centre of Dispute Resolution) skulle delta. Det tog sin tid, men till slut var det den medlingen som bröt dödläget och gjorde att man kunde finna en väg framåt.

The botten is nådd

Under några dagar i början av december nådde klubben sin absoluta bottennotering på ett flertal plan. Det började med matchen mot Darlington, där Brighton ledde med 2-1, men släppte in två mål mot slutet och förlorade. En grupp supportrar tappade huvudet, började försöka bryta sig in i klubbens utrymmen bakom ena läktaren och blev stoppade av tillskyndande polis; en stor grupp samlades utanför Goldstone Ground och började skrika slagord, och trots att Jimmy Case, som dittills haft bra kontakt med fansen, försökte tala dem tillrätta i närmare 45 minuter lyckades han inget vidare.

Dagen därpå blev Jimmy Case sparkad. Det var inte särskilt oväntat; en manager som bara tar 13 poäng på 22 ronder, och just har förlorat mot närmaste konkurrenten på hemmaplan, måste vara beredd på sådant. Vad än orsakerna till lagets prekära situation än var så inser väl de flesta att han inte fick en riktig chans att visa vad han kunde – den allmänna situationen i klubben var så kaotisk att det påverkade även spelarna. Men vem skulle vilja ta sig an ett så omöjligt uppdrag som att rädda kvar Brighton i seriesystemet?

Och den 9:e december kom FAs beslut rörande incidenten i Lincoln-matchen – Brighton fråntogs två poäng, och låg därmed hela elva poäng efter de två närmaste lagen, Darlington och Hartlepool.

Det finns dock en tröst för den som befinner sig på den absoluta botten – om man hittar en väg är sannolikheten stor att den leder uppåt...

Gritt and determination

Svaret på frågan om vem som skulle vilja ta jobbet visade sig vara – Steve Gritt. Till att börja med var mottagandet minst sagt svalt; för somliga supportrar hade det inte spelat någon roll, alla som på något sätt samarbetade med Archer var förrädare, medan andra såg en koppling till Greg Stanley (Stanleys bror var ordförande i Charlton där Gritt gjorde sina första erfarenheter som manager), och det var ingen merit i supportrarnas ögon.

Redan innan darlingtonmatchen hade supporterklubbarna bestämt sig för nästa aktion; en visselprotest. Dryga tusentalet visselpipor köptes in, delades ut på pubarna i största hemlighet, smugglades in på Goldstone och skapade ett oväsen av en ganska »oengelsk» typ. Om målet var att stoppa matchen misslyckades det dock, eftersom alla piporna hade samma tonhöjd, och domarens pipa hade en annan; men om målet var att skapa en ovanlig, lätt hotfull, atmosfär där hemmalaget skulle känna sig mer hemma var resultatet över förväntan; Brighton vann med 3-0, och för första gången på mycket länge kunde supportrarna lämna Goldstone Ground med ett leende på läpparna.

Fans Utd

Under säsongen hade brightonsupportrarna fått många bevis på att supportrar från andra klubbar stod på deras sida, och när en plymouthsupporter, Richard Vaughan, skrev i gästboken på supporterklubbarnas kampanjsida att »Jag tycker det vore en bra idé om MASSOR av supportrar från olika klubbar samlades i Brighton (i sina respektive tröjor) och stämde in [i protesterna]» var det en tanke som omedelbart fick gehör.

Man valde ut matchen mot Hartlepool den 8 februari, eftersom de övre divisionerna i England då hade speluppehåll på grund av landslagsspel. Via internet, kontakter med supporterklubbar och radio (!) spreds budskapet både inom och utom England, och gensvaret blev större än någon rimligen kunde ha förväntat sig. Bortåt nio tusen åskådare hade bänkat sig på Goldstone Ground i stället för de mellan tre och fyra tusen som var normalt, och även om man räknar med ett ökat lokalt intresse är det ingen överdrift att påstå att tusentals fotbollsfans från olika håll hade sökt sig till Brighton denna dag. På nätet kan man hitta gott om berättelser (till exempel från Charlton, Watford och Oxford) om denna unika tillställning, som inte tycks ha lämnat någon oberörd; till och med Hartlepool-supportrarna, påstås det, stämde in i »Archer out!» och liknande ramsor...

En av brightonspelarna, Stuart Storer, har berättat vilken känsla det var att spela inför ett sådant publikhav, rena karnevalsstämningen, och spelet blev också därefter; Brighton vann med 5-0, och enligt uppgift kom Hartlepool billigt undan...

Det enda smolket i glädjebägaren var medias nästan totala ointresse; att se supportrar från olika klubbar jobba mot ett gemensamt mål är uppenbarligen inte alls en lika stor mediehändelse som att se dem puckla på varandra. Men för en riktig fotbollssupporter är det stort att se supportrar från till exempel Glasgow Rangers och Celtic, Sheffieldklubbarna United och Wednesday, Arsenal och Tottenham sida vid sida utan minsta antydan till bråk. Fans United will never be defeated!

Nära ögat

Efter Fans United började det gå upp för allt fler att Brighton faktiskt hade en chans att hänga kvar, och både publiksiffrorna och stämningen förbättrades allteftersom säsongen led. Huvudanledningen var naturligtvis att spelet (och resultaten) blev bättre, men en bidragande orsak var också att Bellotti som en del av de förberedande överläggningarna lovade att hålla sig borta från Goldstone Ground under matcherna.

Precis en månad efter hartlepoolmatchen stod Leyton Orient för motståndet, och till en början såg det ut att gå som på räls; Brighton skaffade sig snabbt en 2-0-ledning och höll den utan större problem till halvtid. Men efter pausen kom Orient ut som ett nytt lag, och gjorde tre mål på sju minuter. Brighton tog tag i matchen igen och lyckades till slut pressa in 3-3.

Direkt efter avspark gick Orient till attack, Scott McGleish fick fritt fram och slog in 4-3. Han firade målet framför brightonklacken, och gjorde det på ett så utmanande sätt att några brightonsupportrar sprang in på planen för att göra upp, och när orientspelare och poliser rusade till uppstod ett handgemäng som tog tre-fyra minuter att reda ut. Men skillnaden mellan denna och tidigare planinvasioner var stor – det som karaktäriserat de tidigare var att de var uttryck för en allmän protest, »invasionstyrkan» var månghövdad och det hela gick i det stora hela fredligt till, medan denna var våldsam och utfördes av tre-fyra personer till allmänt buande.

Matchen slutade 4-4, sedan Brighton fått en straff och Orient en utvisning, men resultatet var inte det viktigaste – de flesta ställde sig frågan »Om FA ger två poängs avdrag för en fredlig demonstration, vad kommer de då att ge för ett överfallsförsök som detta?». Den här gången var media med på noterna, och genom att återge ett uttalande av Barry Hearn (Leyton Orients ägare) att Brighton borde kastas ut ur ligasystemet såg de till att relationerna mellan Orient och Brighton var frostiga under många år. Och Scott McGleish kan inte komma i närheten av en boll utan att brightonfansen buar...

Den 28:e kom domen – FA bestraffade vare sig Brighton eller Leyton Orient för händelserna under matchen.

Överenskommelsen

Under tiden hade medlarna jobbat hårt på att bryta dödläget. De första mötena hölls i slutet av januari, den 12 mars kunde CEDR meddela FA att man gjort ett genombrott, och hittat en möjlig väg framåt. Men det drog ut på tiden, och FA gjorde ingen hemlighet av att man ville se papperen undertecknade innan den sista matchen på Goldstone Ground för att undvika scener liknande de från föregående år. Enligt legenden gick Dick Knight och Bill Archer ut på restaurang på kvällen den 17 april för att diskutera de sista detaljerna; och när de kom tillbaka var det bara signaturerna som fattades.

Den 22 april kallade FA till presskonferens, och där kunde man meddela att de tidigare ägarna och konsortiet nu ägde 49,5 procent av klubben vardera, och att den sista procenten ägdes av Martin Perry (från McAlpine). Ny ordförande blev Dick Knight, och styrelsen kompletterades av två »neutrala» ledamöter tillsatta av FA. Två års kamp att få bort Archer från styret hade krönts med framgång.

Upplösningen

Men ännu återstod en liten detalj – att rädda nytt kontrakt. Det stod visserligen i överenskommelsen att den gällde oavsett vilken serie klubben spelade året därpå, men det var många som fruktade att klubben inte skulle kunna hämta sig från en visit i »konferensen» samtidigt som man blev av med sin arena. Det var med andra ord ganska mycket som stod på spel i säsongens två matcher.

Inför den sista matchen på Goldstone Ground låg Brighton tre poäng efter närmaste lag, Hereford, och ödet ville att de skulle mötas i sista matchen – med andra ord hade Brighton kontraktet i sina egna händer.

Den sista matchen på Goldstone blev inte någon av de bättre; det gällde helt enkelt för mycket. De två noterbara händelserna var ett rallarslagsmål med större delen av de båda lagen inblandade, till slut valde domaren att bara visa ut de båda ursprungliga stridstupparna, och Stuart Storers mål efter en kalabalik i Doncasters straffområde, det sista målet på Goldstone Ground. Den filmsnutt jag länkar till säger mer än tusentals ord vad det målet betydde för spelarna; Storers ansiktsuttryck när han reser sig kunde vara definitionen på ett »fighting face»...

Hereford förlorade sin match (mot Leyton Orient, av alla lag), och det innebar hastigt och lustigt att Brighton inte längre låg sist; man hade visserligen samma poäng och sämre målskillnad än Hereford, men det här var en av de sista säsongerna i England där man använde antalet gjorda mål som kriterium för att skilja lag på samma poäng åt, och där hade Brighton tre måls försprång. Det var dock ingen som tog ut något i förskott – Brightons facit på hemmaplan sedan Gritt tagit över var visserligen smått otroliga tio vinster och två oavgjorda på tolv matcher, men på bortaplan var resultaten inte fullt lika bra – på elva matcher hade man tre oavgjorda och åtta förluster...

Hela nästa artikel i sen här serien kommer att ägnas åt matchen mot Hereford, i synnerhet halvtidpausen, men som alla vet slutade matchen 1-1 och Brighton hängde kvar.

Slutord

Den historia som jag berättat ovan är baserad dels på diverse källor jag hittat på internet, och dels på den fantastiska boken Build a bonfire. Alla dessa källor har ett gemensamt – de berättar historien från supportrarnas sida. Jag har därför försökt att vara så neutral som möjligt, men eftersom Archer och Belotti, såvitt jag vet, ännu inte publicerat sin version av händelseförloppet finns det fortfarande en del frågetecken kring deras handlande.

Det är framför allt två punkter där min bild av »inbördeskriget» skiljer sig från den som förmedlas av supportrarna. Den första är idén att brightonsupportrarna inte använde våld i någon större utsträckning. Det kan kanske stämma om man jämför med den »supporterkultur» som härskade på 70- och 80-talen, men de filmsnuttar jag hittat och länkat till i artikeln berättar en delvis annan historia, och den bekräftas av Build a bonfire.

Den andra är min bild av Archer och Belotti. För brightonsupporters i allmänhet är de skurkar så nattsvarta att Dante inte lyckats prestera en tillräckligt kraftfull version av det helvete dit de borde förpassas, men enligt min mening tillhör de kategorin »affärsmän med tvivelaktiga metoder, utan minsta kompetens att driva en fotbollsklubb» – skillnaden kan tyckas hårfin, men för dem hade Dante i alla fall en plats i beredskap...

Ett bra illustration på att Archer och Belotti agerade som affärsmän utan fotbollsintresse är hur de hanterade Goldstone-krisen 1996. Genom att vänta till sista minuten med beskedet försökte de få Hoves fullmäktige att tillåta uppförandet av matbutiker på området, få Chartwell att acceptera en lägre hyra, eller att få FA att acceptera en flytt till Portsmouth. Ett sådant förfarande, gränsande till utpressning, skulle kanske vara accepterbart i vanlig affärsverksamhet, men supportrar är inte särskilt förtjusta i att styrelsen spelar poker med klubbens existens som insats.

Jag har eventuellt tecknat en alltför snäll bild av Archer och Belotti, så låt mig bara ge ett exempel på hur de arbetade. Under förhandlingarna med Chartwell hösten 1995 gav Ivor Caplin, ledare för Hoves fullmäktige, en presskonferens där han tyckte att det vore bäst om Archer lämnade över styret till någon lokal intressent, vilket Argus, med sedvanlig tidningskänsla för diplomatiska uttalanden, tog upp under rubriken »Clear off!». Archer svarade med en »writ» (jag är ungefär lika usel på juridiska termer som ekonomiska, men tolkar det som ett slags »stämning för förtal»); först undertecknad av Archer och Stanley, men sedan Stanley hävdat att han inte visste om stämningen, och inte sympatiserade med den, togs hans namn bort. Om man verkligen planerar att starta ett byggprojekt i mångmiljonklassen bör man nog visa lite mer omsorg om sina relationer med berörda myndigheter.

Historien är naturligtvis inte slut här; den har i själva verket bara kommit fram till halvtid. Inom sinom tid kommer den här artikeln att få två uppföljare, en om halvtidsvilan (i herefordmatchen), och en om den andra halvleken, den långa vägen till Falmer.

Goldstone Ground RIP
Goldstone Ground RIP (Foto: Stewart Weir)

Fotnot: Måsarna lämnar Gotland, och hela Sverige tittar på var en LP som Anders F Rönnblom, Sveriges störste rockpoet, gav ut 1973. Han är fortfarande aktiv, och fotfarande aktuell.

Fotonot:De fotografier som använts i artikeln har hämtats från wearebrighton.com och Stewart Weirs blog, och används med tillstånd från de båda sajterna. Stewart Weir har sedan länge följt Brighton på nära håll, och har gett ut en unik fotobok med bilder från de två säsongerna 1995-96 och 1996-97, More than 90 minutes.

  • Del 1: Måsarna lämnar Goldstone, och hela England tittar på
  • Del 2: Halvtid i Hereford
  • Del 3: Falmer, John! (under utarbetande)
Senast uppdaterad ( 2013-05-08 )
 
< Föregående   Nästa >
[ Tillbaka ]
© 2021 Tabula
Joomla! is Free Software released under the GNU/GPL License.